Ann Lagerströms reflektioner

I Uppsala Kammarsolisters konsert den 20 oktober i Uppsala och den 26 oktober i Stockholm var journalisten och författaren Ann Lagerström inbjuden.

I programmet, som hade titeln ”Tystnad”, hade Uppsala Kammarsolister samlat verk av tonsättare som på olika sätt förhåller sig till temat. Det blev ett givande samarbete mellan ensemblen och Ann Lagerström, både musiken och texterna gav upphov till eftertanke. Här nedan är texterna som Ann Lagerström presenterade till konserten.

Konsertprogrammet innehöll

  • Anton Webern: Stråkkvartett op 5
  • Pēteris Vasks: Stråkkvartett nr 3
  • Sally Beamish: Stråkkvintett ”Epilogue”
  • Ingvar Lidholm: Musik för stråkar
  • John Cage: 4’33
Ann Lagergström

Ann Lagergström

Presentationen

Verk, Anton Webern Stråkkvartett opus 5

Välkommen tillbaka från en vandring i de österrikiska alperna genom Anton Weberns Stråkkvartett opus 5.Det var dit till Oberdorf han flydde från stadens larm och människor, och det var främst där han komponerade. I ett brev till kollegan Anton Berg skriver han:

”Till och från måste jag andas den här luften, De höga höjdernas tunna luft. Allt det här måste betyda något.”

Tystnad för Webern var avsaknaden av mänskliga ljud, det var mötet med glaciärerna, som han kallade den eviga isen, och med snön på de gigantiska sluttningarna.

”Jag har kämpat i hela mitt liv för att i musiken återskapa det jag förnimmer här”, skriver han.

Tystnad som naturens eget vara. Vår tillhörighet till det vi själva inte skapat.

Ordet tyst kommer från sanskrit och ursprungsbetydelsen har ingenting med ljudlöshet att göra utan betyder att stilla sig, lugna sig. Engelskans silence har liknande rötter från latinet. Tystnad är någonting som tystnar, som när vinden lägger sig.

Idéen att människans möte med naturen har ett särskilt värde finns också hos den akustiske ekologen Gordon Hempton, och den tanken har fått honom att ge sig djup in i regnskogen i Olympic National park utanför Seattle. Där har han hittat en plats, eller snarare en punkt, på 6,45 kvadratcentimeter, som han anser är USA:s tystaste.

Hit når inga mänskliga ljud. Här hörs inga bilar, inga fabriker eller flygplan. Gordon anger på sin hemsida den exakta longituden och latituden, och har placerat ut en röd sten där i vildmarken för den som vill göra en pilgrimsfärd.

Och så har han startat projektet One Square Inch vars mål är att fridlysa alla kvarvarande tysta platser i hela USA. Att lyssna till naturens egna ljud är inte bara en mänsklig rättighet, menar han, utan också det enda sättet att möte vårt ursprung, vår djupaste tillhörighet.

Tystnad, menar Gordon, är inte avsaknaden av ljud utan upplevelsen av en närvaro.

En annan akustisk ekolog, Bernie Krause, har inspirerats av ordet symfoni för att beskriva de olika former av ljudlandskap som vi befinner oss i. Han kallar dem geofonier, biofonier och antrofonier.

Den geofoniska tystnaden är Weberns: vinden, vågorna och snön som faller.

Den biofoniska är djurens och insekternas skall och surr.

Antrofonier, det är allt det människan lagt till och som ni kan höra här i salen, i pausen eller på vägen hem.

Ljudlandskapet blir allt mer antrofoniskt, säger Bernie Krause. Vi tränger ut och förändrar. Han har själv visat det genom att spela in ljuden från ett bestämt område i Sierra Nevada före och efter att människan tog sig rätten att avverka där.

Före. Ett körverk för många röster.

Efter. En ensam hackspett.

Den komplexa relationen mellan människan och naturen är också en inspirationskälla för den lettiske kompositören Pēteris Vasks. Men hos honom är glaciärerna inte eviga, som hos Webern, utan smältande. Hotade av oss. Också den mänskliga samvaron är skör, och kräver ständig omvårdnad, omsorg, och förmåga till lyssnande.

”Vi människor saknar tro” skriver han, ”vi saknar kärlek och ideal”, och det är det han hoppas kunna ingjuta i oss med sina kompositioner där man både kan ana fågelkvitter och folkmusik, intensiv nerv och närmast andlös tystnad.

Verk, Pēteris Vasks Stråkkvartett nummer 3.

Nu ska vi förflytta oss från tystnaden i naturen, till de inre landskapen.

När den brittiska kompositören Sally Beamish fick i uppdrag att komponera ett stycke för Uppsala kammarsolister valde hon att utgå ifrån kväkarnas kvällssammankomst Epilogue. Hos kväkarna är det ingen som predikar, inte många psalmer som sjungs eller texter som läses. Här är det tystnaden som talar, eller snarare, här är tystnaden en form av sökande. Församlingens medlemmar sitter i ring. De stillar sig, öppnar sig för ett möte med en möjlig närvaro. En mening som är större än de själva.

Den här tanken att det finns en dimension i verkligheten som vi enbart kan nå genom att gå inåt delas av många religioner. En katolsk biskop sa en gång att när vi läser våra heliga texter och utför våra ritualer så befinner vi oss på olika plan, men när vi söker oss bortom orden i tystnad är vi alla förenade.

Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche avfärdade tanken och utropade i slutet av 1800-talet att Gud var död, att människorna slängt ut honom, att det inte längre fanns någon poäng med det där sökandet. Livet måste levas utåtriktat, människorna måste ta hela ansvaret själva.

Den österrikiske neurologen och psykiatrikern Viktor Frankl, hävdade däremot att Gud visst är där, men att han tiger. Och precis som kväkarna menade han att det är bara genom tystnad och ordlös kommunikation som vi kan vara i dialog med det oändliga.

I vår tid är vi många som precis som Anton Webern säger oss längta efter tystnaden. Vi vandrar kanske i fjällen eller åker på en helgretreat. Men hur är det resten av året?

Den italienske psykoterapeuten och filosofen Pierre Ferrucci, skriver att de där utflykterna bara är ett symtom på den moderna människans dilemma.

Till vardags skyr vi platser där ingenting händer, har svårt med tystnad i umgänget med andra och fyller vår ensamhet med all sköns ljud och förströelser.

Allt fler har tystnadsskräck, menar Ferrucci, och forskningen ger honom rätt. Vi vågar inte längre vara med oss själva. Inte möta livet utan skval. Skräcken för tystnad räknas idag in i raden av fobier tillsammans med rädsla för höjder, sjukdomar och ormar.

Allra svårast tycks vi ha för den absoluta tystnaden. Det vet den som gått in i ett ekofritt rum, tätt vadderat för att varken släppa in eller ut någon form av ljud.

När dörren stängs hörs först ingenting och det rapporteras att många får panik.

Men för dem som stannar framträder efter en stund en hög ton och en rytm. Tonen är ditt eget nervsystems sång, och rytmen kommer från ditt blod. När inga andra ljud erbjuds hör du dig själv.

Att komponera musik är en särskild form av lyssnande. En förmåga att låta verket stiga fram, låta det framskrivas ur intet, ur kompositörens egen rika tystnad.

Ingvar Lidholm räknas som en av de främsta modernisterna. Och hans verk kretsar många gånger kring livets stora frågor. De berör det eviga, men ännu oftare relationen till oss själva och till andra. Toner, rytmer och pauser som skildrar kärleken, hatet, glädjen och döden.

I några intervjuer sent i livet säger Ingvar Lidholm att det är genom musik som han kommunicera med sitt eget inre och att ju äldre han blir desto mer försöker han med sina kompositioner uttrycka det han kallar för det ”humanistiskt mänskliga”.

Verk, Sally Beamish Stråkkvintett Epilogue & Ingvar Lidholm Musik för stråkar

Vi har rört oss från tystnaden i naturen, till tystnaden i det inre och nu närmar vi oss en kompositör som menar att det är vi, lyssnarna, som står för tystnaden.

När John Cage upptäckte musiken blev han först förtjust i olika toner. Efter det närmade han sig intervallerna. Kvartar och kvinter tyckte han om, men terserna kunde han inte med.Så gick han vidare till att lyssna på de där klangerna som skavde – sjuor och nior.

Varför störde de honom? Ton som ton, tänkte han.

Och så insåg han att det var han som var skavet. Det var han som tolkade, och bedömde. Det var han själv som tvingade in världen i kategorier som vackert och fult.

När hans öron vant sig vid den ovana ljuden gick han över till andra. Lyssnade till buller och polissirener. Till skrammel och barn som grät vid fel tillfälle.

I ett hus han bodde i en gång gick brandlarmet sönder en kväll. Det tjöt och tjöt. Alla i huset låg vakna och vred sig hela natten, utom John Cage. Han sov.

Hur gjorde du, frågade hans grannar nästa morgon.

”Jag bjöd in det där skrikande ljudet”, lär han ha sagt, ”jag umgicks med det en stund, lärde känna dess rytm och intensitet, gjorde det till en del av mig. Och somnade.”

”När vi försöker ignorera buller så stör det oss” skriver han, ”men om vi lyssnar till det fascinerar det oss”.

Och så berättade han i en intervju att han lärt sig älska alla ljud precis som de är. Alla ljud, därför att han inte längre hade något behov av att de skulle vara annorlunda. Det är den här neutrala inbjudan till ljuden som är tystnad för John Cage. Att lyssna utan att bedöma, att inte välja, att inte dela upp. Att inte förvänta sig något annat än det som är.

Den litauiske filosofen Emmanuel Levinas kallade vårt behov av att kontrollera vår omgivning för egologi. Det är ett slags habegär, menade han, och det står både i vägen för att låta världen vara ifred, och inte minst för våra möjligheter att ta till oss något nytt. Filosofen Nietzsche beskriver samma tanke på sitt sätt: Världen öppnar sig för dig hela tiden, frågan är bara vad du kan ta emot.

Musiken, menade John Cage, kan vara den där dörren, det där fönstret, som kan leda till en vidgad upplevelse av verkligheten.

Men bara om den förvånar oss.

Om pauserna mellan tonerna inte är förutsägbara.

Om rytmen inte vaggar oss.

Om melodin inte söver oss.

Därför, sa Cage, lyssnar han hellre till trafiken på Fifth avenue i New York än på Mozart. Hellre på musik som skapats av slump än den som är komponerad utifrån något system. Och helt avstår han från verk där kompositören ansträngt sig för att förmedla något särskilt.

Men, protesterade en av hans elever. Vad blir i så fall meningen med musiken?

”Meningen?”, svarade Cage. ”Musik är bara ljud. Meningen blir till hos den som lyssnar.”

Och så ber han om en modig publik, en heroisk, en som vågar avstå från trygghet och förväntningar.

En lyssnare som har förmåga till en tystnad som kan ta emot det som vill bli hört.

Det handlar om att ge upp allt, skriver han.

Och så vänder han sig till sina kolleger – till kompositörer och musiker – och uppmanar dem:

Ge upp allt – till och med musiken.

Verk 4´33 av John Cage.

© Ann Lagerström

Tillbaka