Historiskt material

Historiskt material med Uppsala Kammarorkester

Här ger vi er några nedslag i Uppsala Kammarorkesters historia i form av recensioner och berättelser från musiker, publik och arkiven. Har du ett minne med Uppsala Kammarorkester? Skicka den till oss! info@musikiuppland.se.

Innehåll

Staffan spelade i Uppsala Kammarorkesters allra första konsert 50 år sedan!

Staffan Sjöholm

Staffan Sjöholm

Staffan Sjöholm var med den där gången, den historiska torsdagen i december 1968 när Uppsala Kammarorkester spelade sin första konsert. Han trivdes så bra att han stannade hos orkestern i hela 41 år! Vi pratar orkesterminnen, jazz och om vikten av att gymnastisera med sitt instrument.

Staffan Sjöholm var en ung kontrabasist 26 år gammal, som ännu inte hade avslutat sin utbildning vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm när han tog plats i Uppsala Kammarorkester för första gången.

– Jag hade fått reda på att orkestern skulle starta, så jag gick helt enkelt dit och anmälde mitt intresse. Eftersom det inte fanns någon annan som spelade bas, så fick jag platsen, säger han med ett skratt.

Nära till skratt är något han har, Staffan, och han berättar gärna om sitt långa musikerliv, Ett liv som han i princip hela tiden varit trogen Uppsala Kammarorkester och Uppsala Kammarsolister.

– Det här en av de absolut bästa anställningar som man kan önska sig, man får spela en varierad repertoar med bra musiker. Jag har trivts jättebra med orkestern och alla mina fina kolleger, säger han.

Nu är han bosatt i Stockholm, men Staffan är uppvuxen i ett prästhem i centrala Uppsala. I familjen fanns ett stort musikintresse och flera i släkten spelade, men inte yrkesverksamt. Staffan visade tidigt begåvning och uppmuntrades att börja med piano.

– Från början var piano mitt huvudinstrument, berättar han. Jag började spela i kommunala musikskolan när jag var nio år och hade bra lärare. Men som många andra ungdomar gillade jag den nya musiken, jazz och särskilt bebop. Vi var ett gäng som träffades som lirade plattor tillsammans och så småningom började vi spela ihop.

Och det var faktiskt jazzen som fick honom att börja med kontrabas.Staffan Sjöholm med kontrabas

– Jag hade en kompis som var väldigt skicklig på piano, så då fick jag spela bas istället. Men det gjorde mig absolut ingenting, eftersom jag verkligen gillade basen.

– Efter studenten och lumpen sökte jag mig till musiklärarklassen i Stockholm. Jag hade fått barn och tänkte att det skulle trygga försörjningen. Först efter musiklärarexamen började jag i kontrabasklassen.

Att kunna leva som musiker var det Staffan helst av allt ville, men precis då som nu, var det svårt att försörja sig som musiker. Men nya möjligheter i hemstaden skulle öppna sig.

När Carl Rune Larsson, dirigent och ledare för universitetets orkester Akademiska kapellet, och eldsjäl bakom Uppsala Kammarorkester, lyckades efter många års kamp, få anslag till en ny stadsorkester i Uppsala, anmälde Staffan sig och tog plats som kontrabasist. Där skulle han stanna i 41 år, tills han pensionerade sig 2009.

Kammarorkesterns konserter hölls från början i Uppsala universitets aula och under många år framåt. Och alltid på en torsdag.

– Efter de större konserterna med Akademiska kapellet var det fest på Musicum och Carl Rune höll lysande tal om att det var något verkligt fint vi varit med om. Han var duktig på det och duktig på att övertala folk. Det var väl därför drömmen om kammarorkestern kunde realiseras.

En annan sak som Staffan vill framhålla med Carl Rune Larsson, var att han var bra på samarbeten.

– Ja, vi hade många samproduktioner med regionmusiken, universitetet, kyrkan och Stadsteatern. En scenisk uppsättning jag minns med glädje var Igor Stravinskijs Historien om en soldat, som vi turnerade i länet med.

Men den första konserten med Uppsala Kammarorkester, den kommer inte Staffan så mycket ihåg av.

– Nej, inte just den, men att det var roligt, det minns jag. På den tiden bestod orkestern av en brokig skara musiker, både amatörer och frilansande proffsmusiker. Det lät väl inte alltid så bra, men staden hade äntligen fått en kammarorkester!

En av Sveriges bästa

Men kvaliteten blev bättre allteftersom. 1977 markerar en milstolpe, då fick orkestern egna anställda som skulle fungera som stämledare för orkestern. Aspiranterna fick provspela inför en jury som bland andra bestod av Carl Rune Larsson och den bulgariske världsviolinisten Emil Kamilarov, som hade lockats till Uppsala.

– Jag sökte platsen och fick en heltidstjänst. Det kändes fantastiskt bra. Förutom jag själv var det Peter Engström på violin, amerikanen James Horton på viola och så Kamilarov, som automatiskt blev anställd. Året efter startade även Uppsala Kammarsolister, ”den lilla gruppen”, där jag egentligen hade min huvudsakliga sysselsättning.

Året efter, 1978, bestämdes också att samtliga musiker skulle provspela för att få vara med i orkestern.

– Det märktes nog inte på en gång, men successivt blev orkestern bättre och bättre. I dag är den ju ansedd som en av Sveriges bästa, säger Staffan, inte utan stolthet.

– Inte minst har ju orkestern haft duktiga dirigenter. Gérhard Korsten, skällde och gnällde, men var väldigt skicklig. Paul Mägi, minns jag med värme, en snäll man som gillade att spela stycken som egentligen krävde större orkestrar, som Mahler och Tjajkovskij, men som gjorde det bra, säger han med eftertryck.

När sedan det nya konserthuset äntligen stod klart var det också en stor sak för den musikaliska kvaliteten.

– Ja, universitetsaulan är ju uppskattad för sin skönhet, men akustiken är bedrövlig, man hör ju inte varandra. Och det är ju viktigt när man sitter i en stor orkester. Konserthuset är ju byggt för musik, det var ett jättelyft för upplevelsen.

Pensionär i tio år

Nu femtio år efter den första konserten, och snart tio år efter sin pension, besöker Staffan ofta sin gamla arbetsplats och försöker se de flesta av orkesterns och solisternas konserter. Är det något han önskar sig för framtiden?

– Jag har ju lite speciell musiksmak. Visst, Mozart och Schubert är ju bra, men jag tycker om moderna klassiker som Bartòk, Schönberg och Stockhausen. De skulle jag vilja höra mer av. Men det är klart, då kanske inte publiken skulle komma, skrattar han.

Spelar du något nuförtiden?

– Det blir mest hemma för mig själv, det är bra för knoppen och kroppen, säger han, så att man håller igång. Ibland kan jag gå ner till Fasching när de har öppen scen och lira jazz med andra musiker. Men faktiskt, är det något man uppskattar efter ett liv av musik, så är det tystnad. En ren njutning, skrattar Staffan Sjöholm, legendarisk kontrabasist i Uppsala Kammarorkester – 50 år i år.

Upp till minnesmenyn

 

Recension från Uppsala Kammarorkesters första konsert

En stark debut

Uppsala Kammarorkester 1968

Uppsala Kammarorkester 1968 i Universitetets aula (UNT-bild)

UPPSALA KAMMARORKESTER heter stadens nya tillskott till musikverksamheten. Den blev kommunalt anslagssäkrad i våras, den startade sitt arbete bara för några månader sedan och på söndagsmiddan stod orkestern färdig för sin debut på hemmaplan. Det skedde visserligen inte i några särskilt konserthögtidliga former utan i gestalten av en gratisutbjuden familjekonsert. Men icke desto mindre blev debuten musikaliskt slagkraftig och övertygande.

ETT HISTORISKT ÖGONBLICK, uttalade sig musiknämndens ordförande professor Åke Malmström i sina hälsningsord till den rätt talrika förmiddagspubliken. Javisst, vi har haft några sådana ”historiska ögonblick” under senare år i Uppsala. Orkestrar har startat, men historien har blivit kort eller blek. De har fallit på sitt eget grepp så att säga, de har saknat den rätta ledaren. Därför fick den här gången det historiska ögonblicket fog för sig, när man upplevt orkesterns konsert. Orkestern har en dirigent som kan allt och vet att förmedla all visdom om orkesterspel till sina musiker.

DET ÄR MYCKET LYCKLIGT att Carl Rune Larsson tagit sig an denna Uppsalas Kammarorkester, som tillsvidare är en stråkgrupp på sjutton medlemmar men som väl siktar mot en frekvensökning i fråga om instrumentvariation. Bara efter dessa tre månader av repetitionsarbete har orkestern nått en nivå som helt lämnat det amatörmässiga och sitter nu redan stadigt professionell i spelsäkerhet.

MAN FRAPPERADES av många positiva drag i detta stråkorkesterspel. Kanske främst den vackra, fylligt spänstiga klang som orkestern utvecklade i sitt samspel och så stämgruppernas fint avvägda tonbildning, klar och homogen och disciplinerad till det yttersta i fraseringen. Musikanter med goda förutsättningar har här fått en verkligt intensiv skolning i en stråkorkesters kammarmusikaliska spel. Man fäste sig särskilt också vid den rikt skiftande nyanseringen med skön bärighet i de svagaste nyanser som var helt betagande. Ännu har kanske inte orkestern nått tillräcklig mättnad i fortet men de gavs också präktig must åt evolutionära partier.

CARL RUNE LARSSON är inte bara den rätte mannen på dirigentpallen med sin spänstiga, effektiva slagteknik och sin djupa orientering i partituret, han kan också föra in sin orkester i en repertoar som både har konstnärlig tyngd och pedagogisk framsyn. Nu spelades det i debutprogrammet ut både rokoko, impressionism, helsvenskt och nysvenskt i friska, säkra gestaltningar. Mozarts Salzburg-symfoni, denna utsökta lilla symfoniska lek, fick just den förtrollande charm den musiken har. Allt lätt och luftigt turnerat i stämmorna trots gnistrande snabba tempi i yttersatserna.

HARPAN VAR det solistiska inslaget i konserten med skickliga harpisten Rosalia Savin som solist, tidigare uppskattad gäst i Uppsala. Utsökt klingade under hennes händer harpan både i Marcel Samuel-Rousseaus pastorala variationer, en akvariemusik som sänkte ögonlocken till en stunds middagsdvala, och Ravels raffinerade Introduktion och allegro där en stråkkvartett och flöjt och klarinett också bidrog till den klangsprudlande konversationen. Stråkorkestern sekunderade harpisten fint balanserat i Rousseau-musiken.

SOM AVSLUTNING kom Ingvar Lidholms Concerto från 1940-talet.

Undertecknat C G

Ur Upsala Nya Tidning 1968-12-09

Upp till Minnesmenyn

 

Första programmetFörsta programbladet

Program för familjekonsert den 8/12 1968 i Universitetets aula

Medverkande: Uppsala kammarorkester
Dirigent: Carl Rune Larsson
Solist: Rosalie Savin

W. A. Mozart
Sinfonia (Divertimento) D-dur K 136
Allegro – Andante – Presto

Marcel Samuel-Rosseau
Variations pastorales för harpa och stråkorkester

G. Hahn
Götisk svit för stråkorkester
Polonäs – Visa (-från Engeland äro vi komna) – Polska med synkop – Visa utan ord – Polska med orgelpunkt

M. Ravel
Introduktion och allegro för harpa, stråkkvartett, flöjt och klarinett

I. Lidholm
Concerto för stråkorkester (1945)
Largo espressivo – Allegro molto

Upp till Minnesmenyn

 

Carl Rune Larssons ur programmet för Uppsala kammarorkesters 10-års jubileum 1978

Epi-Prolog

Carl Rune Larsson

Carl Rune Larsson

När jag för en tid sedan av musikstiftelsens styrelse fick i uppdrag att sammanställa en anspråkslös resumé över Uppsala kammarorkesters tioåriga verksamhet med viss belysning av dess förutsättningar och ambitioner, föreföll mig uppgiften föga betungande eller svårlöst. Så nära som jag stått det dagliga arbetet, de människor som varit involverade och de beslut och ansvarstaganden som omramat allt borde en levande, entydig bild av de tio åren lätt vara frammanad.

Så lätt blev det inte.

När jag började röra vid det förgångna stod jag plötsligt mitt uppe i en strid ström av motsägelsefulla, halvt förträngda minnen och intryck. Jag återupplevde de många och långa repetitionsperiodernas ve och vånda, glädje och förväntan fram till den förlösande konserten, erinrade mig de ändlösa lojalitetskollisionerna inom orkestern inför olika arbetsgivares rättmätiga krav, de tusen telefonsamtal för anskaffande av nya musiker, den ofrånkomliga bristen på kontinuitet i arbetet och därav följande oron och ovissheten inför framtiden, de i grunden positiva politikernas omättliga behov av information och – förlåt – vägledning när det gäller att förvandla osäkerhet i kulturfrågor till insikt och övertygelse, de centrala instansernas tröga rörelseschema ….

Och så allt det positiva!

Den intensiva musikupplevelsen inom ensemblen, spelglädjen, upptäckarlusten, den goda viljan, lojaliteten, turnéernas sammansvetsande verkan med möjligheter till inblick i många märkliga musikeröden inom ensemblen, den uppsökande verksamhetens möte med miljöer där människor ropar efter breddad medmänsklig kontakt och deras tacksamhet över vårt spel, den inspirerande kontakten med Emil Kamilarovs självklara, generösa professionalism, med Kurt Lewins ofattbart rika erfarenheter från alla tänkbara musikaliska sammanhang, med Folke Brammes överdådiga spelhumör, Manfred Pöppels allvarliga plikttrohet och konstnärliga ansvarskänsla, Gerd Backas buttra värme, Ragnar Lindqvists spellycka, Mats Kuoppalas kluriga musikalitet … Nej, någon entydig bild kan jag inte ge. Den får anstå.

Att fira ett jubileum innebär att ställa sig på tröskeln mellan det förgångna och framtiden, att uppleva ett nu, fyllt av erfarenheter och förhoppningar.

Kammarorkesterns tio verksamhetsår har onekligen varit framgångsrika, men framgång kräver förändring, utveckling för att förbli framgång. Nuet måste bli en omvandlingsstation, där erfarenheter via analys, förhoppningar och ambitioner förvandlas till konkreta åtgärder.

Kammarorkestern befinner sig just nu i en sådan omvandlingsprocess, en strukturförvandling som innebär ett avgörande steg mot en helt genomförd professionalisering av ensemblen.

Målet är att under den kommande tioårsperioden utveckla orkestern till ett allt fullödigare instrument för den musikpolitik stiftelsens styrelse utstakar – till en ensemble, som i kraft av sin höga, hämna speltekniska standard rimligtvis kan förkorta steget mellan idé och förverkligande.

En sådan utvecklingsgång sker inte smärtfritt. Det är en bitter erfarenhet från liknande processer inom andra områden av arbetslivet. Men det är vår skyldighet att genomföra den – men det är också vår skyldighet att verka för att det lokala och regionala musiklivet inte bara ger plats åt dem som driver utvecklingen framåt och uppåt utan även åt dem som i ett måttligare tempo kan konsolidera och bredda.

Slutligen: Jag känner en djup glädje och tacksamhet när jag tänker tillbaka på de gångna tio årens musikaliska upplevelser tillsammans med Uppsala kammarorkesters musikanter. Det är känslor som jag delar med många av våra åhörare genom åren.

Det är därför min förhoppning att den ”nya” kammarorkestern med sina speciella egenskaper inte skall stanna vid att spela felfritt utan fastmer sträva efter att behärska ett uttrycksregister som ständigt skänker åhörararen vederkvickelse i allt djupare mänsklig, allt vidare musikalisk bemärkelse.

Därmed är kontinuiteten med den ”gamla” kammarorkesterns ideella, upplevda, förverkligade men sällan formulerade målsättning tryggad. Liksom vägen till ett rikare musiksamhälle i vilket alla goda krafter kan samverka och i vilket alla gamla och nyvunna musikälskare kan uppleva sin delaktighet.

En utopi?

Honi soit qui mal y pense! Skam den som tänker illa därom!

Uppsala den 3 december 1978

Carl Rune Larsson

Upp till Minnesmenyn

 

Minne från publikenAffisch Kvintetten Olsson

”När du pratade om Kammarorkesterns 50-årsjubileum inbjöd du oss med kanske speciella minnen av orkestern att dela minnena med jubilaren. Jag kom då att tänka på det lite unika tillfälle när Kvintetten Olsson 30 september 1972 hade hyrt Universitetsaulan för en egen konsert. Vi hade lyckan att kunna få med Kammarorkestern under Carl Rune att ställa upp som gäster tillsammans med OD under Eric Ericson.

Orkestern framträdde med en Sinfonia av Mozart och ouvertyren ur Griegs Holbergssvit. Dessutom spelade de ett kort intro till Kvintettens framförande av Bellmans  ”Träd fram du nattens gud”. OD hade också två egna nummer, ”kompade” dessutom Kvintetten i ett stycke. Jag tror att även orkestern tyckte att det var en lyckad spelning, aulan var helt utsåld, dvs 1750 pers. Jag vet inte om detta framträdande finns med i Kammarorkesterns konserthistorik.

För säkerhets skull bifogar jag ett foto av konsertaffischen som bevis på att Kammarorkestern var med. Staffan Sjöholm var med. Dessutom kommer jag speciellt ihåg Kurt Lewin och Torsten Engrelius. Åke Ljusterdal som bandade allt som gjordes i Aulan på den tiden remastrade inspelningen i slutet av 90-talet. Jag lyssnade nyss på Kammarorkesterns två låtar, det låter fint, men det märks att den var betydligt mindre är i dag.”

Bästa hälsningar
Karl Eric Ericson

Upp till Minnesmenyn